Har vi en Fri Vilja? - Att sluta döma

Att jag är besatt av frågan om Fri Vilja vet du redan. Frågan om fri vilja är nämligen en central del i människors liv.

Vi antar att det finns en 100% fri vilja enligt en väldigt gammal definition och faktum är att den inte stämmer. Detta antagande står som grund till den enorma hat, avundsjuka och irritation vi upplever på daglig basis när vi bedömer andra människors beteende.

Att inse att vi är (tillvisso avancerade och någorlunda självgående) kugghjul i ett större system tillåter oss att släppa våra negativa känslor. Istället kan vi börja tolka andras beteende med empati, förståelse och förlåtelse.

För att hjälpa dig förstå detta kommer här en kort videosnutt. Talaren är Dan Ariely, en framstående forskare om människans förutsebara irrationella beteende. I videon delar han med sig av experiment och avslöjar faktorer och variabler som garanterat leder till att människor fuskar.

Enjoy!

Why do we die?

 - Why do we die? The son asked his father.

 - Oh, the Father Said. It is natural that we shall die. We were dead for billions of years before we were born and we shall continue to be dead for an eternity after our death. Our lives are nothing but a snap in the eyes of the universe.

 - Then... Why do we live, dad?

 - To get a chance at turning that snap into a bang.


 Alexander Sopov

Vad är alternativet?

Ja, det är svårt att vara positiv.
Ja, det är svårt att förändra sig till det bättre.
Ja, man vill inte alltid göra det bästa av situationen.

Livet är tufft och skoningslöst. Ibland slår den ner dig i marken, spottar på dig och lämnar dig att blöda till döds. Det är inte lätt att resa sig upp. Det är inte lätt att dra sig i kragen.

Men... Vad är alternativet?

Har vi en Fri Vilja? (Del III)

I första inlägget om fri vilja delade jag med mig av Sam Harris's föreläsning där han tar upp flera argument som motbevisar idén att vi har en vilja och att den på något sätt skulle vara fri.

Han gjorde det genom att demonstrera hur begränsade vi är i så lätta val som att välja en valfri stad. Han klargjorde även att för fri vilja att existera, så måste vi kunna tänka våra tankar - innan vi tänker dem. Tankar dyker upp i vårt medvetna utan att vi har någon kontroll över det.

"Är du fri att välja alternativ som du aldrig kom att tänka på?"

I det andra inlägget delade jag med mig av Daniel Dennets tal om Memes där han med en fantastiskt enkel metafor förklarade hur idéer, tankar, attityder och kultur styr våra beteenden, som de vore parasiter i hjärnan.

Men Daniel Dennet tror på Fri Vilja. Rättare sagt vet han om att den existerar. Det kräver dock en ny definition av vad det isåfall är.

Din hjärna är en maskin som existerar för att begå kloka beslut.

Om en sten kastas mot ditt huvud så är den i en bestämd riktning mot dig. Din hjärna har kapaciteten att snabbt inse detta och ge kommandot till din kropp att flytta sig ur vägen.

Denna mekanik står som grund för Daniel Dennets nya definition av fri vilja.

Föreläsningen jag länkar till idag är en timma och tjugo minuter lång och kan vara lite krånglig att förstå. Är du ambitiös nog att ta fram papper och penna för att anteckna så kommer det underlätta enormt mycket.

Och glöm för guds skull inte att förbereda med en kopp te!

En liten recap.

Jag har inte fyllt mitt löfte att skriva varje dag. Jag är dock sjukt stolt över det jag åstadkommit och det jag misslyckats med i kvantitet kan jag tycka att jag kompenserat för med kvalité. Inlägg efter inlägg har varit seriös och (om jag får hoppas) underhållande för dig som läser.

Idag är jag dock lite tom på idéer och tänkte därför passa på att skriva om mig själv.

Jag är glad.

Det finns orsaker för detta och det roar mig lite mer än nödvändigt att hålla anledningen hemlig. Det är ändå kul att lyfta händerna i luften och stolt proklamera; I'm in happy-land!

Det börjar gå bra, bitar faller på plats och jag har mer kontroll över mig själv och mitt liv än vad jag haft på länge. Det känns som att jag fått kontroll över min impulsiva sida. Det innebär att jag inte är lika spontan längre, kanske till och med tråkig, och det är helt ok. Istället får jag skit gjort och njuter av att se projekt och arbeten växa.

Jag har slösat så otroligt mycket tid.

Jag gillar inte att tänka tillbaks. Det slår mig i bröstet varje gång jag tänker på hur mycket tid jag har slösat. Någon dag kommer jag kanske kunna uppskatta hur jag spenderat min tid sedan studenten. Om inget annat har jag haft otroligt skoj.

Istället blickar jag framåt. Lägger det förflutna bakom mig och tar med mig det som har ett värde. Lärdomar jag aldrig någonsin tänker glömma.

Jag är stolt att jag åtminstone gjort en sak rätt: Jag hatar etablissemanget och den utstakade vägen lika mycket idag som jag gjorde dagen då jag tog studenten.

Vårt samhälle är ett enda maskineri som försöker tvinga in människor att leva efter ett mediokert mönster och jaga efter banala mål.

Var dig fucking själv. Gör skit du brinner för. Det är ingens fel att saker är som dem är, de bara är. Det är inte samhällets jobb att fixa ditt liv.

Och om du bestämmer dig för att faktiskt lyssna på ditt hjärta och göra som du själv behagar, gör då inte samma misstag som jag gjorde.

Det finns en lat jävel inom oss alla som bara vill knulla, äta och sova. Låt honom ta över och han kommer peka finger åt alla och bränna alla broar du har byggt.

Att följa sitt hjärta är att göra det svåra och det rätta. Det är att sätta in tiden och få arbetet utfört idag...

Och njuta som en Gud imorgon.

Peace out.

FM: Things I hate

Filosofisk Måndag igen och jag tänkte spendera denna dag med att skriva om saker som jag hatar.

1) Morgondräkt. Ja, jag menar andedräkten på morgonen. Det känns typ som att jag vaknat upp i en död och rutten kropp varje morgon. Jag har försökt som en galning att rensa munnen på kvällarna, men den jävla känslan dyker likväl upp ändå. Det är bara ett givet faktum om den mänskliga kroppen - sömn hatar fräsch andedräkt!

2) Stök. Framförallt hatar jag att det aldrig tar slut. Man kan storstäda, slänga in sin bil i tvätt för 250kr och vad fan som helst(!), i slutändan hinner man knappt pusta ut och njuta av det rena innan stöket, smutset, fläcken eller dammet är tillbaka. Bara jag som känner mig jagad och förföljd?

3) Stress. Länge trodde jag att jag var immun mot stress. Tills jag upptäckte att jag hade världens sämsta sätt att handskas med det. Jag hanterar stress på ungefär samma sätt som en 3-åring. Jag sätter mig på golvet, korsar armarna och skriker "Nej!". Fast utan att jag fattar att jag gör det. Vad jag egentligen gör är att jag undermedvetet skiter i det jag har att göra och låtsas leva i en fantasivärld där det är okej att gå in på facebook 20 gånger i rad och ignorera det viktiga man har att göra.

4) Dumma människor. Och om du aldrig läst en bok i hela ditt liv så behöver du inte oroa dig, jag tycker inte att du är dum. Jag är som Sokrates på den här punkten, dumma människor är de som TROR att de är smarta, fastän de inte är det. De om inte kan mycket och inte låtsas som att de kan det - är helt okej i min bok. Med det sagt måste jag självklart påpeka att jag kastar lite väl mycket sten i glashus med den här punkten och att det är okej. Ibland får man hata sig själv också.

5) Misslyckande. Jag vet att jag inte borde känna så, att jag borde veta bättre. Jag vet att misslyckande är ett oundvikligt faktum i ett ambitiöst liv, men ändå - jag hatar dess existens. Jag hatar det så mycket att jag till och med vill strypa dess skugga. Det jag antagligen hatar mest med misslyckande är att det alltid funnits någon från punkt 4 som tyckt att man är dum i huvudet som försöker göra något och sen visar sig ha rätt. Det är skrämmande, jag hatar när det händer och har lärt mig acceptera att det är en del av livet. Det gör det dock inte mindre hatiskt för det.

Sådär. Ett väldigt givande inlägg med en positiv framåtanda. Precis vad en måndag bör innehålla!

Mvh

 - Alexander

FM: Mystik & Religion

FM - Filosofiska Måndagar. Detta ska vara ett återkommande tema på måndagar då jag filosoferar om olika ämnen. Idag börjar jag med att filosofera om Religion.

Jag är ateist. Jag växte upp som Ortodox Kristen och har trott från och till rätt så mycket på den där Guden, Heliga Anden och Jesus som alla talar om. Men här kommer det skumma: När jag behövde Trion som mest så "ställde de faktiskt upp". Med andra ord, under den perioden då jag bad som mest om en viss sak så beviljades min bön.

Trots detta är jag idag Ateist.

Varför?

Jag växte upp. Och för min del har livet alltid haft med kunskap att göra. Att söka efter vishet och förstånd. I denna sökan har jag utgått från ett par premisser:

Livet på jorden har blivit väldigt mycket bättre för oss människor, vilken utveckling har lett till detta?
 - Den vetenskapliga.

Vad säger vetenskapen om människan?
 - Att hon är ett djur med en extremt hög kognitiv förmåga.

Vad säger vetenskapen om Gud?
 - Att det inte går att motbevisa något som påstås inte kunna observeras, men att ett teistiskt synsätt högst troligen är ett felaktigt sådant.


Vetenskapen kan alltså inte ge ett definitivt svar (av förståeliga skäl), men säger att Gud högst troligen ej existerar.

Varför valde jag då att sluta tro?

Det beror faktiskt på tre anledningar som baseras på det personliga, det vetenskapliga och det filosofiska.

1) Det personliga:
Om gud existerar och de tre heliga skrifterna (bibeln, koran och tora) har någorlunda rätt om honom - så vill jag inte ha särskilt mycket med den guden att göra då många delar av dessa böcker är rätt så vidriga. Om gud existerar men under andra villkor så får han gärna förklara dem för mig när jag har dött, så får jag ta och fatta mig en åsikt då.

2) Den vetenskapliga:
Jämför man de religiösa texterna (hinduism inräknat) med de vetenskapliga förklaringarna på universums uppkomst så finner jag den vetenskapliga förklaringen otroligt mycket vackrare, större och mäktigare. Fysikens lagar (som är så komplexa med sina olika dimensioner att de tillåter TIDSRESOR!) är så mycket mäktigare än något av Guds krafter som de är beskrivna i texterna.

3) Det filosofiska:
En filosofi baserad på förnuft och reell fakta kan aldrig bli ondskefull. En filosofi baserad på mystik kan det. Låt mig förklara. Om du har en filosofi som baseras på att DU tar ansvar för vad som är rätt och fel och där du låter ditt förnuft räkna på reell fakta så kan det aldrig bli ondskefullt, såvida du själv inte är en extremt störd person. Du kommer att begå misstag, må dåligt och antagligen göra dumma saker - men du kommer att lära dig av det och i slutändan kommer DU att vara en vis och god människa.

Om du däremot har en filosofi som förespråkar en moral av mystisk källa så faller du offer för en värld där inget är säkert. Du som människa med dina egna intressen kommer ständigt att hamna i konflikt med Guds intressen, eller med samhällets intressen, eller med "din nästas" intressen. Dessutom kan vem som helst med tillräckligt hög status ta anspråk på moral genom att hävda att han talar med Guds ord.

En religiös filosofi behöver inte vara ond. Inte det jag säger. Men den är blottad för ondska. Den är det just eftersom den inte är förnuftig, just eftersom den inte är klar. Den leder till förvirring och blindhet. Den får människor att offra lycka i livet för hoppet om ett himmelrike i döden. Den får människor att handla i enlighet med Guds vilja i hopp om att det genererar något resultat, istället för att handla i enlighet med förnuft med en uträknad plan att det ska generera något resultat. Skillnaden är att om Gud inte ger resultatet - då finns inget att göra åt saken. Om förnuftet inte ger resultat, då lär man sig av ens egna felaktiga uträkningar och fixar till det.

All mystik faller offer för detta. Kommunism bygger på mystik där Gud har bytts ut med "samhällets bästa". Men vem är samhällets bästa? Vem talar för samhällets bästa? Majoriteten? Röstar majoriteten alltid? Och vad har majoriteten rätt att bestämma om? Är det rätt att offras för samhällets bästa? Även om det så handlar om att alla dina pengar och all din kompetens ska användas på ett sätt som du själv inte tycker om?


Religion har sina rötter i människans strävan att förklara livet - och, ännu mer, för att förklara döden. Den har fått sitt fäste i samhället eftersom den använts som en maktapparatur, men på en individuell nivå handlar det nästan alltid om livet och ännu mer om döden. Människan är rädd för att dö - därför tror den på Gud.

Men för en ateist finns det en sak som är viktigare än ett liv efter döden. Vi finner ro i att huruvida Gud finns eller inte så kommer vi alla att dö och om det är så hemskt som de flesta anar - ja då kommer vi inte vara medvetna om det ändå. Så det är inte döden ateisten oroar sig för. Ateisten är rädd för att aldrig ha levt - därför tror den på livet och verklighet.

 - Alexander Sopov.