Klockan är 03:30 lokal tid och jag sitter på ett café i Taksim och skriver en sammanfattning av timmarna som gått och njuter av en dessert vid namn Künufe. Överallt är det människor som går och både butiker och caféer är öppna. Detta är en stad full av liv och rörelse.
Plötsligt avbryts jag i mitt skrivande av en sång som överröstar allt annat. En Imam sjunger dagens första böneutrop och plötsligt står torget stilla. Alla lyssnar och super in sången. Jag lägger undan besticken, sluter för datorn och låter sången fylla min själ. Jag är ateist, nästan mer än något annat. Det behövs dock ingen Gud för att slå fast att det muslimska ropet på bön är bland dem vackraste sångerna människan någonsin skapat.
But first things first.
Jag anländer i Landvetters flygplats runt fyra på eftermiddagen. Jag ska till Makedonien för första gången på fem år, men innan det ska jag landa i Istanbul och vandra omkring i staden i tjugoen timmar.
Jag grabbar tag i min väska och börjar svära åt mig själv. Jag glömde både min klocka och mina solglasögon hemma. Visst lär det finnas möjligheter att shoppa loss för inga pengar alls i Istanbul, men ändå. Jag gillar ju faktiskt mina brillor och min klocka.
Några timmar senare sitter jag på planet och svär igen. Det är inte (alltid) roligt att vara 190cm lång och väga 110kg. Inte när man åker kollektivt, inte när man ska handla på Zara och inte när man ska flyga.
Nåväl. Planet lyfter och efter ett tag lyckas jag vänja mig (eller?) vid det trånga utrymmet men när maten serveras märks det av extra mycket. Att sitta som en sardin och försöka äta mat med axlarna uppe vid varsin kind är ungefär lika obekvämt som det ser roligt ut. Dock är maten fenomenal för att vara serverat på ett flygplan och mitt humör förbättras.
När tanten bredvid mig reser sig för att gå på toaletten ersätts hennes plats av en liten sak på fyra år med sötaste fejset och ett överskott av energi som skulle kunna driva en fabrik. På busigt humör är hon också och missar aldrig ett tillfälle att sno min uppmärksamhet från boken jag (försöker) läsa. Hon gör detta genom att grimasera, ställa frågor om boken och undra varför jag är så stor. Jag frågar varför hon är så liten och hon ger mig en grimas. Jag begraver huvudet bakom boken där jag förbereder min comeback i form av att skela och blåsa upp kinderna till en boll. Jag lyfter ner boken och blottar mitt anlete vilket leder till att den lilla saken exploderar i skratt.
Bam, boom. Plötsligt är vi homies. Hon frågar om jag är från turkiet och jag frågar om hon fortfarande använder en potta. Hon kallar mig för tjockis och jag kallar henne för smurf. Vi grimaserar några gånger åt varandra igen och cementerar vår vänskap när hon tappar sin klubba och jag fångar den innan den träffar marken. Sådana band bryter man inte bara sådär.
Vi landar och jag stiftar bekantskap med hennes åttaåriga syster, deras mamma och deras mormor som var tanten som först satt bredvid mig.
Tillsammans står vi i kön genom passkontrollen och fördriver tiden med skämt på dagisnivå. När alla är förbi avslutas vår gemensamma väg med kramar och jag är nästan tårögd. Men bara nästan.
Ut ur flygplatsen, in i Istanbul... Go!
Jag hoppar in i tunnelbanan, går på tåget och sätter mig. Framför mig sätter sig en mörkhyad man som frågar om jag är från Turkiet. Jag svarar nej och vi börjar prata. Han är från Kamerun och pluggar i Istanbul och vi har det trevligt de tre stationerna vi delar innan han hoppar av. Jag ska hela vägen till slutdestinationen Aksaray.
Väl där hoppar jag av och får se Istanbul inifrån för första gången. Damn, tänker jag. Överallt finns det stånd som säljer frukter som är så färgrika att jag inte ens vågar smaka på dem av rädsla att gråta för att sådan kvalité inte finns att köpa i vårt kära Sverige. Min blick fastnar på ett stånd som grillar kebab. Dessa turkar vet hur man lockar en makedon som mig och de har förberett sig väl. Doften sveper mig och trots att jag inte är hungrig beställer jag en.
Medan jag väntar på maten ser jag mig omkring. Detta är inte centrum, men gatorna är fyllda av människor som promenerar och överallt syns rök från stånd som grillar kött likt den jag står vid och i varje kvarter tycks spiror från moskéer resa sig mot skyn.
Redan när jag hoppade av tunnelbanan fanns en sådan moské bakom mig och det är liksom ingen big deal alls att en flippat vacker moské bara existerar sådär mitt bland ingenstans. Ingen förutom jag tycks tappa hakan. Det sägs att en man är från New York går runt i staden utan att någonsin titta uppåt och jag antar att samma sak kan sägas om Istanbul; ingen verkar anmärka på hur vackra stadens byggnader faktiskt är. Ingen förutom jag, förstås.
Jag äter upp min kebab, frågar några killar som röker vattenpipa (de sitter på trottoaren utanför ett kafé och njuter av en pipa - bara sådär. Vilken lyx!) om vägen till Taksim och får mina direktiv samt erbjudandet att ta några bloss av deras pipa. Självklart tackar jag ja och konstaterar att denna gigantiska sak också är en sådan grej man inte finner i vårt kära Sverige.
Jag går mot Taksim men märker snabbt att jag underskattat min förmåga att orientera mig i en storstad jag aldrig tidigare besökt. Efter några svängar höger och några åt vänster ger jag upp och sätter mig vid en busshållplats. Några killar berättar att bussen inte tar pengar och att man måste köpa ett kort i förväg men innan jag hinner fråga vart man gör det dyker det upp en mini-buss taxi som kör människor kollektivt för 2,5 lira (mindre än 10kr) och jag hoppar på. Något som visade sig bli till en berg- och dalbana längs Istanbuls gator.
 |
| Helt ensam om att vara glad att åka kollektivt! |
Taksim, Italienare och vattenpipa.
 |
| Gick sådär, va... |
Jag hoppar av och börjar gå längs paradgatorna. Överallt är det stånd som säljer det ena och det andra och jag finner det svårt att inte äta - det är ju så fucking billigt och gott!
Jag blir sugen på vattenpipa men priset känns överflödigt och är faktiskt tänkt att delas i sällskap och jag tappar suget tills jag hittar två andra turister från Italien. Ena killen är precis som man föreställer sig att en italienare ser ut, medan den andra är bekvämt klädd och har dreadlocks. Jag frågar om jag kan vara med och dela på deras pipa och de bjuder mig varmt in till sitt sällskap.
Vi pratar om allt och inget och jämför kulturer (och pris på weed, men det behöver ju ingen egentligen veta) och har det jävligt trevligt. En timma senare känner jag att samtalet dör ut och eftersom jag bjöd in mig själv känns det självklart som läge för mig att tacka och gå. Men först ska vi ta bilder.
 |
| Best of 300 000 |
En pojke går förbi oss och försöker sälja hattar men vi avvisar hans erbjudande och ger honom istället 1 lira var för att han ska ta kort på oss med våra respektive telefoner. Detta gör han med bravur och trots att vi upprepande gånger tackade honom för hans jobb kunde han inte sluta ta ca 300 000 foton på oss. Arbetsmoral, någon?
Jag fortsätter uppåt längs gatan och anländer till slut vid Taksimtorget där jag sätter mig vid ett café för att testa Künufe. Det är en dessert som består av spagettiliknande strängar som är stekta ihop med någon form av ost och socker, toppat av vad jag gissar är krossade pistagenötter. Några vänner på jobbet påstod att detta var ett måste och redan efter första bettet tar jag av mig hatten och bugar - detta är utöver det vanliga.
Jag tar fram min dator och uppdaterar nära och kära att jag lever och börjar sammanfatta kvällen thus far. Klockan är 03:30 och jag hinner skriva några meningar innan allt stannar upp för att njuta av böneutropet.
När det är färdigt äter jag upp desserten, skriver färdigt denna artikel och ska packa ner datorn. Nu är det dags att vallfärda mot den gamla delen av stan för att testa på livet som muslim och besöka de vackra moskéerna som inreder denna magnifika stad. Önska mig lycka till!
 |
| Undertecknad kunde inte vänta med att smaka INNAN desserten fotades. Jävla tjockis! |
P.s. Detta skrevs natten mot måndag den 15e Juli. Nästa del kommer så snart den är färdig. Av uppenbara skäl har jag inget överskott av arbetstid här nere och tillgång till Internet är begränsat. Tack för ditt tålamod!
