Vaknade kl 8a och har inte gjort någonting sedan dess... Förutom att glo på Breaking Bad.
Dagen börjar nu. Ska packa väskan o ordna lite annat, sedan dra in till stan och handla för att sedan fortsätta till Kviberg och gymma.
Sedan vankas det fest, vettö
Och där blev jag dessutom av med min blatte-licens.
Ajde, peace out!
lördag 11 januari 2014
torsdag 9 januari 2014
Att vakna som en kung
Vissa kvällar kan jag vara galet rastlös. Klockan tickar sent och jag gäspar men vill inte gå till sängs. Jag vill att något ska hända först. Att dagen ska uppnå ett slags klimax. Jag vet sällan vad det är. Istället ligger jag kvar framför TVn, eller med iPaden i sängen och fortsätter slötittar eller strösurfar, i väntan på att däcka av trötthet.
Andra kvällar är jag så trött att jag inte pallar göra annat än att slänga mig i sängen och somna direkt.
När jag vaknar känner jag mig som en förvirrad ekorre. Jag vet inte var jag är, vem jag är eller vad som händer. Dagen startar i förvirring (oftast är inget inför dagen förberett heller) och fortsätter i katastrofal snigeltakt; eller så tvingas jag iväg på jobb och upplever stress och ångest.
Med andra ord: inte alls rätt sätt att leva på.
Andra kvällar är jag galet mer James Bond än så; Efter en viss tid glider jag in på badrummet och kör igång min rutin:
Andra kvällar är jag så trött att jag inte pallar göra annat än att slänga mig i sängen och somna direkt.
När jag vaknar känner jag mig som en förvirrad ekorre. Jag vet inte var jag är, vem jag är eller vad som händer. Dagen startar i förvirring (oftast är inget inför dagen förberett heller) och fortsätter i katastrofal snigeltakt; eller så tvingas jag iväg på jobb och upplever stress och ångest.
Med andra ord: inte alls rätt sätt att leva på.
Men andra kvällar...
Andra kvällar är jag galet mer James Bond än så; Efter en viss tid glider jag in på badrummet och kör igång min rutin:
- Packa väskan & förbereda shit
- Tandtråd
- Borsta tänder
- Tungskrapa
- Munskölj
- Tvätta ansiktet och återfukta med kräm
- På med stilig pyjamas
- Drick massa vatten
- Get to bed!
Resultatet är alltid enastående: Man vaknar som en kung, i pyjamas och tofflor bredvid sängen. Kaffet är en knapptryckning bort och iPaden väntar med nyheter och kylskåpet fylld med good shit till frukost.
Efter frukosten byter jag om, borstar tänder, drar på mig jackan, tar med mig den packade väskan och drar till gymmet. Redan kl 08 är jag färdig och kan se mig själv i spegeln med en riktigt grisig min, knyta min näve och säga:
'The Day Has Been Seized!'
onsdag 8 januari 2014
Sagan om 05:40 och andra vanor
Det är den 8e dagen på året men den 13e dagen på min nya vana: att vakna 05:40 varje dag.
Mitt enda nyårslöfte
Inför 2014 har jag lovat mig själv att enbart ta mig an EN vana åt gången, i åtminstone en månad innan jag går över till nästa. Detta för att enkelt kunna fokusera och inte bli överkörd.
Det har tvingat mig att fundera kring vilka vanor som är viktigast och mest grundläggande. Att vakna i tid vann den matchen med hästlängder. Vaknar jag i tid spelar det oftast ingen roll hur jag känner mig; jag hinner få något vettigt gjort.
Jag har följt vanan bra och bockat av dagar som "avklarade" fastän jag inte har vaknat 05:40. Varför det? För att jag gett mig själv två stycken undantag.
Det ena är om jag går och lägger mig sent av diverse skäl (eller bara har svårt för att somna). Då behöver jag inte vakna 05:40. Däremot får jag inte sova i mer än fem timmar och fyrtio minuter.
Det andra undantaget träder i kraft om jag känner mig exceptionellt trött och inte kan lägga mig väldigt tidigt. Jag bockar av en dag som "avklarad" om jag innan jag somnar bestämmer mig för en rimlig tid att vakna och sedan håller den tiden.
Idag är en sådan dag. Igår var jag seg av att inte ha sovit ordentligt på ett par nätter och när jag lade mig satte jag alarmklockan på 07:10.
Den goda nyheten är att jag vaknade 06:30 av mig själv och låg sedan kvar i sängen tills klockan ringde. Därefter tog jag iPaden i handen och fortsatte ligga kvar i sängen tills dess att jag reste mig upp och satte mig framför datorn för att skriva det här inlägget.
Nästa steg
Nu är klockan 10:03 och jag sitter och skriver. En perfekt start på dagen. Hade jag vaknat 05:40 och ätit frukost direkt och sedan sprungit till gymmet hade jag varit färdig innan klockan 9 och vid den här tidpunkten kanske till och med skrivit färdig detta inlägg.
Jag vägrar dock gråta över spilld mjölk. Jag vaknade senare än jag bör och har surfat bort ca tre timmar av dagen, men har fortfarande galet mycket tid kvar. Detta är magin med att vakna tidigt och för tillfället njuter jag av det utan tvång på att göra massa annat.
Om en månad är det dags att påbörja nästa vana. Då ska jag plugga 4h varje dag, med undantag för en 45minuters session vid särskilt stressfyllda dagar...
...tror jag i alla fall. Jag har inte bestämt mig till hur jag vill lägga upp vanorna. Jag har tolv månader på mig att utveckla vanor. Att spika fast ordningen utan större omtanke känns vårdslöst.
Listan är i dagsläget sju vanor lång (vilket ger mig utrymme att lägga mer tid på någon vana ifall behovet finns):
- Vakna i tid
- Plugga
- Träna
- Programmera
- Sluta röka
- Äta hälsosamt
- Skriva
Och det är, kortfattat, min lista på nyårslöften.
Får se hur det går :)
onsdag 1 januari 2014
Nyårskrönika
2013-2014
Det är svårt att säga när det hände. Det var mer en process; ena dagen lika ansvarslös och care-free som en tonåring för att sedan slungas in i en orkan av panik och ångest och snurra omkring där ett tag för att slutligen spottas ut hårdare, klokare och mer seriös.
Bara sådär och poff(!) är jag vuxen.
Jag fyller snart tjugofyra år. Det är tamejfanpå fortfarande ungt, men jag är inte längre steget före. Så länge jag kan minnas har jag legat steget före min ålder men plötsligt är jag sen in i matchen. Om fem dagar är jag 24 och jag står fortfarande och samlar ego runt skit som är kul när man precis fyllt tjugo.
Du får ursäkta mig, jag är för feg för att nämna detaljer. Det får räcka med konstateranden.
Nu stegar vi in i ett nytt år och i september firar jag 10 år sedan en viss grej hände som skakade till mig rejält och rörde om i min utstakade väg mot framtiden. Jag trodde jag mådde bra, att sådant skit inte lämnade några ärr; jag hade fel. Det lämnade mig som ett vrak av dåliga vanor som genom åren har hjälpt mig att leva spontant och impulsivt - och samtidigt gjort det omöjligt att hålla en röd linje och fokusera.
I had a nice run, sen kom vanorna ikapp och vågen tippade istället åt andra hållet. Från topp till botten.
2013 lärde mig ett par hårda läxor. Det första är att vägen mot rock bottom inte alls är särskilt svår att gå och att färden dit är snabb. Jag lärde mig att jag aldrig är samma person som jag var för en dag sedan, eller en vecka sedan eller ett år sedan. Att samla troféer och meriter och låta dem stå framme för att bekräfta hur duktig man är, är ungefär lika värdefullt som skräp i ett hörn. Varje dag vaknar man upp, oviss om vem och vilken sorts person man är. De beslut man tar och handlingar man begår fram till läggdags är ens enda merit och det som definierar ens karaktär.
Det sista jag lärde mig var väl den mest väntade läxan; att kärlek är nyckeln till ett gott liv.
Jag har:
Jag har upplevt misär, panik och sorg och i dessa dunkla tillstånd fann jag styrka, mod och hopp. Jag har fått smaka på konsekvenser av vårdslöst agerande, vilket det var hög tid för - oavsett hur bittert det smakar. Jag har stått framför spegeln och inte känt igen mig själv, varken fysiskt eller psykiskt; sett mig själv i ögonen och funnit tomhet.
Jag har i de värsta stunderna på allvar frågat mig om livet är värt att leva... Och i svaret på den frågan funnit grunden för den jag är och alltid har varit:
Ja, livet är värt att leva. Döden väntar på oss och han glömmer ingen. Vi har en stund, ett litet klick i universums gigantiska oändlighet på oss att få uppleva existens med alla dess smaker: sorg, glädje, ilska, lycka, frustration och lugn, rädsla och mod.
Livet är så otroligt kort och att vilja ta livet av sig är ett tecken på dåligt tålamod.
Och så skrattade jag, kollade upp i spegeln och fann mina ögon glöda igen. Där är han. Gubben som vägrar tycka synd om sig själv.
Man vet inte hur stark man är förrän ens styrka sätts på prov och man är inte mänsklig tills dess att man blöder. Och 2013 har jag både prövats och fått blöda.
And I fucking passed!
Så med detta avrundar jag året som har varit och önskar er alla ett Gott Nytt År!
Själv ska året spenderas med att komma ikapp till samma försprång som jag en gång hade.
Unto next year, then!
Det är svårt att säga när det hände. Det var mer en process; ena dagen lika ansvarslös och care-free som en tonåring för att sedan slungas in i en orkan av panik och ångest och snurra omkring där ett tag för att slutligen spottas ut hårdare, klokare och mer seriös.
Bara sådär och poff(!) är jag vuxen.
Jag fyller snart tjugofyra år. Det är tamejfanpå fortfarande ungt, men jag är inte längre steget före. Så länge jag kan minnas har jag legat steget före min ålder men plötsligt är jag sen in i matchen. Om fem dagar är jag 24 och jag står fortfarande och samlar ego runt skit som är kul när man precis fyllt tjugo.
Du får ursäkta mig, jag är för feg för att nämna detaljer. Det får räcka med konstateranden.
Nu stegar vi in i ett nytt år och i september firar jag 10 år sedan en viss grej hände som skakade till mig rejält och rörde om i min utstakade väg mot framtiden. Jag trodde jag mådde bra, att sådant skit inte lämnade några ärr; jag hade fel. Det lämnade mig som ett vrak av dåliga vanor som genom åren har hjälpt mig att leva spontant och impulsivt - och samtidigt gjort det omöjligt att hålla en röd linje och fokusera.
I had a nice run, sen kom vanorna ikapp och vågen tippade istället åt andra hållet. Från topp till botten.
2013 lärde mig ett par hårda läxor. Det första är att vägen mot rock bottom inte alls är särskilt svår att gå och att färden dit är snabb. Jag lärde mig att jag aldrig är samma person som jag var för en dag sedan, eller en vecka sedan eller ett år sedan. Att samla troféer och meriter och låta dem stå framme för att bekräfta hur duktig man är, är ungefär lika värdefullt som skräp i ett hörn. Varje dag vaknar man upp, oviss om vem och vilken sorts person man är. De beslut man tar och handlingar man begår fram till läggdags är ens enda merit och det som definierar ens karaktär.
Det sista jag lärde mig var väl den mest väntade läxan; att kärlek är nyckeln till ett gott liv.
Jag har:
- tackat nej till sex mycket mer än vad jag tackat ja (vilket är ett mindre mirakel).
- gjort mig av med distraherande relationer till förmån att prioritera de jag bryr mig om.
- långsamt börjat reparera vissa relationer som legat i spillror allt för länge.
Jag har upplevt misär, panik och sorg och i dessa dunkla tillstånd fann jag styrka, mod och hopp. Jag har fått smaka på konsekvenser av vårdslöst agerande, vilket det var hög tid för - oavsett hur bittert det smakar. Jag har stått framför spegeln och inte känt igen mig själv, varken fysiskt eller psykiskt; sett mig själv i ögonen och funnit tomhet.
Jag har i de värsta stunderna på allvar frågat mig om livet är värt att leva... Och i svaret på den frågan funnit grunden för den jag är och alltid har varit:
Ja, livet är värt att leva. Döden väntar på oss och han glömmer ingen. Vi har en stund, ett litet klick i universums gigantiska oändlighet på oss att få uppleva existens med alla dess smaker: sorg, glädje, ilska, lycka, frustration och lugn, rädsla och mod.
Livet är så otroligt kort och att vilja ta livet av sig är ett tecken på dåligt tålamod.
Och så skrattade jag, kollade upp i spegeln och fann mina ögon glöda igen. Där är han. Gubben som vägrar tycka synd om sig själv.
Man vet inte hur stark man är förrän ens styrka sätts på prov och man är inte mänsklig tills dess att man blöder. Och 2013 har jag både prövats och fått blöda.
And I fucking passed!
Så med detta avrundar jag året som har varit och önskar er alla ett Gott Nytt År!
Själv ska året spenderas med att komma ikapp till samma försprång som jag en gång hade.
Unto next year, then!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)