Ännu en högtid oförberedd

Det är aningen löjligt nu. Jag behöver bli bättre på att planera in tid och hålla dessa planer. Bättre på att strukturera upp vardagen och vila på helger. Göra bra ifrån mig när det gäller - och vila när det passar.

Istället blir det som det är nu: att jag nötar och nötar och nötar; och fortsätter att nöta. Kvalitén på mitt arbete blir varierande och jag vägrar planera in dagar för att vila och ta det lugnt. Jag vet inte vem jag försöker lura, men jag köper det inte. Det är inte ett hållbart sätt att leva och leverera bra skit på.

And I'm all about leverera bra skit!

Dåså. Då var den saken bestämd. Jag har inte skrivit en krönika för det här året (och jag tror inte att jag lär göra det heller), men tids nog ska jag skriva en plan för nästa år.

En realistisk och utförbar plan vars enda syfte är att följas. Så får vi se hur det går med det!

#nonsensblog

Idag ska jag dö

Det har börjat bra. Slaggade i tre timmar efter jobbet, tog mig ett rejält bad och satte mig sedan direkt framför skrivbordet och började plugga.

Idag ska jag dö

Jag ska plugga tills jag somnar; tills huvudet börjar värka och ögonen inte längre pallar se. Imorgon är det tenta och Gud vet att jag vägrar acceptera ett underkänt betyg.

Tyvärr tar eländet inte slut efter att jag skrivit färdigt provet imorgon. No no no. Efter morgondagens tenta väntar en vecka fullbokat med arbete. Två nattpass på Plastal, ett 24h pass som Personlig Assistent och därefter ett kvällspass på Johnson's Controls.

Det positiva är att en saftigt fet lön väntar på mig i slutet av Januari. Det negativa är, såklart, att jag kanske inte lever för att njuta av den. Om jag mot all förmodan överlever dessa kommande sex dagar ska jag se till att njuta av julen!

För det har jag i så fall förtjänat.

Peace!

Skräckens natt

Idag är det Fredag den 13e. Skräckens natt, dödens helg och oturens dag.

När jag behöver tur, glädje och optimism (tentaplugg) slår detta datum självklart in. Det rör mig dock inte i ryggen. Till att börja med tror jag inte på vidskepligheter och dessutom har jag aldrig haft tur i hela mitt liv™ och lär därför inte märka någon skillnad.

Jag minns att tv-kanaler alltid visade skräckfilmer på fredagar den 13e och att jag därför gillade detta datum. Idag har jag inte haft tv-kanaler på över tio år, men visst fan ställer sig känslan in ändå. Kvällen ska bli kul.

Jag tänker inte vara sämre än mina känslor. Dagen ska spenderas med att plugga och när jag är färdig och inte kan trycka in ännu en lärdom i skallen, ska jag köra igång Evil Dead. Har haft filmen liggandes ett tag nu och ikväll passar utmärkt att se på årets bästa skrämselrulle.

Resten av er lär dra ut på fest ikväll. Se till att höja glaset och skåla för mig; jag ska sitta hemma och gräva ner ansiktet i böcker för att sedan (förhoppningsvis) skrämma brallorna av mig själv med remaken av Sam Raimis kultklassiker.

Får se hur det går!

Hej! Betalar du TV-Avgift?

Vägen mot lycka

Igår skrev jag en förklaring om varför jag varit dålig på att skriva. Idag tänkte jag utvidga den.

Jag mår väldigt dåligt. Jag läser inlägg från i somras där jag slår fast att inget längre kan skada mig och tvingas konstatera att optimismen saknade grund. Jag mår (nästan) lika dåligt idag som jag gjorde för ett halvår sen och det är tufft att erkänna.

Framförallt är det tråkigt att känna sig såpass instängd i sitt psyke att man inte klarar av att fly undan dess spöken.

Denna depression drar ner mig rejält och varje dag är en kamp att komma igång.

I första hand måste jag erkänna att jag försätter mig i dessa tillstånd genom att inte lära mig av mina misstag. Jag vägrar vara realistisk när jag sätter mål för vad jag kan åstadkomma och efter ett par veckor av imponerande disciplin bränner jag ut mig själv och blir apatisk i månader.

Jag är så himla trött på detta. Jag måste bli bättre.

Jag ska plugga färdigt det tekniska basåret. Jag ligger efter rejält, men jag vägrar acceptera ett nederlag. I said I would and so I will, damnit! Fokus på plugg och träning. Inget skrivande. Det får jag lägga undan just nu (med undantag för att babbla här på bloggen).

Utöver det behöver jag få bättre vanor. Sluta röka, äta nyttigare kost och sova bättre. Återuppta meditation, osv. Små steg i taget.

Yalla - here we go!

 - Alex

Sagan om den Apatiske WebbDesignern

Jag har tidigare berättat att jag arbetar på www.theuglyones.se

Till slut bestämde jag att jag inte vet vad för design jag vill ha (idag är det en extremt minimalistisk sådan) och lade i stort sett hela utvecklingen på is.

Detta is har sedan gripit tag om mina fingrar och frusit fast min lust att vilja skriva här också. Jag vill inte investera tid och energi på en blogg som inte är min, på en sida som ett företag (google) äger.

Men jag är inte färdig med min egna blogg och skriver därför inte där heller.

Apati - javisst!

Vad som istället hänt är något jag inte alls räknat med; jag har börjat skriva på engelska, med ett helsnurrigt tema på den andra sidan.

Jag har i stort sett splittrat min personlighet i fyra delar och skriver med en överdriven dramatisk ton om kampen att upprätthålla fyra stora bollar i luften: Plugga, Träna, Skriva och Ragga.

Resultatet är mer pretentiöst än jag skulle vilja erkänna och innehållet tunt. Men det är roligt; i alla fall de få gångerna jag faktiskt skriver, vilket händer när jag inte har något bättre för mig och känner för att babbla.

Idag valde jag att skriva på den här bloggen eftersom det ju faktiskt är här jag har mitt hem för tillfället. Hem är då = en fungerande blogg utan vare sig buggar eller bristande funktionalitet. Jag antar att det också är ett sätt för mig att säga Hey, lyssna! Nu har jag bestämt mig för att tills vidare använda den här bloggen ändå. Vilket innebär att jag ska börja sätta press på mig själv att spotta ur mig några rader om dagen för att underhålla er som läser.

Tack för er som hört av sig och grabbat tag i mig för att fråga varför jag har slutat skriva. Ni förtjänar en flitigare skribent än mig och jag ska göra det bästa att leverera åt er.

Med det skrivet önskar jag dig som läser en underbar kväll.

Med vänlig hälsning,
 - Alexander

Manodepressivt med en pebble in my shoe

Jag går i skolan. Jag jobbar ca 50-60h i veckan. Jag skriver en bok och det är tänkt att jag ska träna...

På senare dar har jag gjort... nada, zipp NATHING!

Andra dagar gör jag allt.

Det börjar likna ett manodepressivt beteende men efter att ha konsulterat (läs: trakasserat) min privata läkare (läs: läkarpolare som funderar på att säga upp vår vänskap) kan jag slå fast att jag inte har något att oroa mig för. Detta är vanligt vid stress.

Särskilt med tanke på att jag varit förkyld. Låt mig förklara.

Jag trodde att jag skulle bli pigg igen efter min förkylning, men icke. Istället har jag åkt på ca 35 blåsor på min tunga som irriterar mig var femte sekund.

Jag skojar inte. Det är som att gå runt med en gigantisk sten i skon som hela tiden gör sig påmind och snor din uppmärksamhet.

Blåsorna är det enda jag känner när jag lägger mig på kvällarna och det första jag märker av när jag vaknar på dagarna. Däremellan är det en ständig jävla pain in the fucking ass(!)

Aja. Av med offerkoftan, på med den röda manteln, skorna och de röda kalsingarna - nu ska det flygas och räddas!

BUT FIRST...

...ska jag bränna tungan med en massa sprit och sörja över ännu en förlorad dag =/

 - Alex

Stålis sjukanmäler sig pga kryptonit på tungan...

Life of academics

Imorgon, 09:00, börjar det. Jag minns att jag satt på en spårvagn för tre år sedan och reagerade på några som satt mitt emot mig och kände hur de levde ett liv jag var menad att leva men inte längre kände mig hemma i. Som att jag skadat mig själv för hårt för att kunna repareras, gått för långt åt andra hållet för att vända mig om...

Jag pratar om livet som akademiker.

Nu är det ingen större grej som börjar imorgon, Tekniskt Basår på Chalmers, men ändå. Det stavas fortfarande Chalmers och bara det känns som en stor grej.

Är jag taggad? Jag vet faktiskt inte. Jag har dock bestämt mig för att gå igenom skitet och klara av det. Inga ursäkter, inget sista-minuten-ångest och inga icke-godkända kurser.

Straight up Gangsta!

Nåväl... Önska mig lycka till!

Äntligen börjar jobbet igen!

Bam Boom! sade det och så var semestern äntligen över.

Vadå äntligen? Vad är det för fel på dig?

Jag har ingen aning. Jag kom hem från min resa för två veckor sedan och det enda jag kunnat göra med min lediga tid är att slappa, spela spel, slappa lite till och äta mat.

Två lediga veckor och det enda jag orkat göra är två pass på gymmet och att dag för dag, en liten grej åt gången, ordna ärenden så att arbetssäsongen kan börja på en ny, fräsch, kula.

Jag är så utvilad att jag nästan blev uttråkad mot slutet och allt slappande gjorde mig bara seg och ängslig. Nu är semestern över och jag mår fenomenalt! Jag har vaknat i tid (nåja), arbetat och varit på gymmet. Jag har varit produktiv, rört på kroppen och ätit någorlunda bra.

Förra sommaren skrattade jag åt min polare för att han bara mådde dåligt under sin semester och väntade med spänd kropp på att börja jobba igen. Jag kallade honom för galen, sjuk i huvudet och massa annat. Men nu förstår jag hur han kände.

Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. Detta var min första riktiga semester på fem år (tidigare år har jag alltid jobbat och/eller drivit fester och events) och läxan jag lärt mig är denna: ska jag vara ledig så ska jag vara utomlands - annars kan jag lika gärna jobba! Av någon anledning klarar jag inte av att sitta hemma och inte ha något att göra.

En annan faktor kan också vara att jag varken festade eller hittade på något roligt. Men let's face it, jag gillar inte att festa (mer än att ragga på brudar, vilket varit on the low sen det tog slut med tjejen) och vädret de senaste veckorna har varit alldeles för kasst för att hitta på något kul.

Nu ser jag fram emot en action-späckad höst med plugg, jobb, träning och resor!

Hoppas du haft en fantastisk sommar!

Detta är en vintersemester som jag dock inte tackar nej till!

Jag är kär i min dator

Nej, inte jag. Men Joaquin Phoenix är det i sin nästkommande rulle Her och den första trailern finns ute nu.

Trailern vittnar om en liten film om vanliga människor och vanliga problem. Och en intelligent dator som kan prata. Detta kan mycket väl komma att bli en fantastiskt mysig rulle.

Kika själv:


http://trailers.apple.com/trailers/wb/her/

21h i Istanbul del 1 - Jag kom, jag åt, jag bad.

Klockan är 03:30 lokal tid och jag sitter på ett café i Taksim och skriver en sammanfattning av timmarna som gått och njuter av en dessert vid namn Künufe. Överallt är det människor som går och både butiker och caféer är öppna. Detta är en stad full av liv och rörelse.

Plötsligt avbryts jag i mitt skrivande av en sång som överröstar allt annat. En Imam sjunger dagens första böneutrop och plötsligt står torget stilla. Alla lyssnar och super in sången. Jag lägger undan besticken, sluter för datorn och låter sången fylla min själ. Jag är ateist, nästan mer än något annat. Det behövs dock ingen Gud för att slå fast att det muslimska ropet på bön är bland dem vackraste sångerna människan någonsin skapat.

But first things first.

Jag anländer i Landvetters flygplats runt fyra på eftermiddagen. Jag ska till Makedonien för första gången på fem år, men innan det ska jag landa i Istanbul och vandra omkring i staden i tjugoen timmar.  

Jag grabbar tag i min väska och börjar svära åt mig själv. Jag glömde både min klocka och mina solglasögon hemma. Visst lär det finnas möjligheter att shoppa loss för inga pengar alls i Istanbul, men ändå. Jag gillar ju faktiskt mina brillor och min klocka.

Några timmar senare sitter jag på planet och svär igen. Det är inte (alltid) roligt att vara 190cm lång och väga 110kg. Inte när man åker kollektivt, inte när man ska handla på Zara och inte när man ska flyga. 

Nåväl. Planet lyfter och efter ett tag lyckas jag vänja mig (eller?) vid det trånga utrymmet men när maten serveras märks det av extra mycket. Att sitta som en sardin och försöka äta mat med axlarna uppe vid varsin kind är ungefär lika obekvämt som det ser roligt ut. Dock är maten fenomenal för att vara serverat på ett flygplan och mitt humör förbättras.

När tanten bredvid mig reser sig för att gå på toaletten ersätts hennes plats av en liten sak på fyra år med sötaste fejset och ett överskott av energi som skulle kunna driva en fabrik. På busigt humör är hon också och missar aldrig ett tillfälle att sno min uppmärksamhet från boken jag (försöker) läsa. Hon gör detta genom att grimasera, ställa frågor om boken och undra varför jag är så stor. Jag frågar varför hon är så liten och hon ger mig en grimas. Jag begraver huvudet bakom boken där jag förbereder min comeback i form av att skela och blåsa upp kinderna till en boll. Jag lyfter ner boken och blottar mitt anlete vilket leder till att den lilla saken exploderar i skratt.

Bam, boom. Plötsligt är vi homies. Hon frågar om jag är från turkiet och jag frågar om hon fortfarande använder en potta. Hon kallar mig för tjockis och jag kallar henne för smurf. Vi grimaserar några gånger åt varandra igen och cementerar vår vänskap när hon tappar sin klubba och jag fångar den innan den träffar marken. Sådana band bryter man inte bara sådär.

Vi landar och jag stiftar bekantskap med hennes åttaåriga syster, deras mamma och deras mormor som var tanten som först satt bredvid mig. Tillsammans står vi i kön genom passkontrollen och fördriver tiden med skämt på dagisnivå. När alla är förbi avslutas vår gemensamma väg med kramar och jag är nästan tårögd. Men bara nästan.

Ut ur flygplatsen, in i Istanbul... Go!

Jag hoppar in i tunnelbanan, går på tåget och sätter mig. Framför mig sätter sig en mörkhyad man som frågar om jag är från Turkiet. Jag svarar nej och vi börjar prata. Han är från Kamerun och pluggar i Istanbul och vi har det trevligt de tre stationerna vi delar innan han hoppar av. Jag ska hela vägen till slutdestinationen Aksaray.

Väl där hoppar jag av och får se Istanbul inifrån för första gången. Damn, tänker jag. Överallt finns det stånd som säljer frukter som är så färgrika att jag inte ens vågar smaka på dem av rädsla att gråta för att sådan kvalité inte finns att köpa i vårt kära Sverige. Min blick fastnar på ett stånd som grillar kebab. Dessa turkar vet hur man lockar en makedon som mig och de har förberett sig väl. Doften sveper mig och trots att jag inte är hungrig beställer jag en.

Medan jag väntar på maten ser jag mig omkring. Detta är inte centrum, men gatorna är fyllda av människor som promenerar och överallt syns rök från stånd som grillar kött likt den jag står vid och i varje kvarter tycks spiror från moskéer resa sig mot skyn.

Redan när jag hoppade av tunnelbanan fanns en sådan moské bakom mig och det är liksom ingen big deal alls att en flippat vacker moské bara existerar sådär mitt bland ingenstans. Ingen förutom jag tycks tappa hakan. Det sägs att en man är från New York går runt i staden utan att någonsin titta uppåt och jag antar att samma sak kan sägas om Istanbul; ingen verkar anmärka på hur vackra stadens byggnader faktiskt är. Ingen förutom jag, förstås.

Jag äter upp min kebab, frågar några killar som röker vattenpipa (de sitter på trottoaren utanför ett kafé och njuter av en pipa - bara sådär. Vilken lyx!) om vägen till Taksim och får mina direktiv samt erbjudandet att ta några bloss av deras pipa. Självklart tackar jag ja och konstaterar att denna gigantiska sak också är en sådan grej man inte finner i vårt kära Sverige.

Jag går mot Taksim men märker snabbt att jag underskattat min förmåga att orientera mig i en storstad jag aldrig tidigare besökt. Efter några svängar höger och några åt vänster ger jag upp och sätter mig vid en busshållplats. Några killar berättar att bussen inte tar pengar och att man måste köpa ett kort i förväg men innan jag hinner fråga vart man gör det dyker det upp en mini-buss taxi som kör människor kollektivt för 2,5 lira (mindre än 10kr) och jag hoppar på. Något som visade sig bli till en berg- och dalbana längs Istanbuls gator.

Helt ensam om att vara glad att åka kollektivt!

Taksim, Italienare och vattenpipa.

Gick sådär, va...

Jag hoppar av och börjar gå längs paradgatorna. Överallt är det stånd som säljer det ena och det andra och jag finner det svårt att inte äta - det är ju så fucking billigt och gott!

Jag blir sugen på vattenpipa men priset känns överflödigt och är faktiskt tänkt att delas i sällskap och jag tappar suget tills jag hittar två andra turister från Italien. Ena killen är precis som man föreställer sig att en italienare ser ut, medan den andra är bekvämt klädd och har dreadlocks. Jag frågar om jag kan vara med och dela på deras pipa och de bjuder mig varmt in till sitt sällskap.

Vi pratar om allt och inget och jämför kulturer (och pris på weed, men det behöver ju ingen egentligen veta) och har det jävligt trevligt. En timma senare känner jag att samtalet dör ut och eftersom jag bjöd in mig själv känns det självklart som läge för mig att tacka och gå. Men först ska vi ta bilder.

Best of 300 000

En pojke går förbi oss och försöker sälja hattar men vi avvisar hans erbjudande och ger honom istället 1 lira var för att han ska ta kort på oss med våra respektive telefoner. Detta gör han med bravur och trots att vi upprepande gånger tackade honom för hans jobb kunde han inte sluta ta ca 300 000 foton på oss. Arbetsmoral, någon?

Jag fortsätter uppåt längs gatan och anländer till slut vid Taksimtorget där jag sätter mig vid ett café för att testa Künufe. Det är en dessert som består av spagettiliknande strängar som är stekta ihop med någon form av ost och socker, toppat av vad jag gissar är krossade pistagenötter. Några vänner på jobbet påstod att detta var ett måste och redan efter första bettet tar jag av mig hatten och bugar - detta är utöver det vanliga.

Jag tar fram min dator och uppdaterar nära och kära att jag lever och börjar sammanfatta kvällen thus far. Klockan är 03:30 och jag hinner skriva några meningar innan allt stannar upp för att njuta av böneutropet.

När det är färdigt äter jag upp desserten, skriver färdigt denna artikel och ska packa ner datorn. Nu är det dags att vallfärda mot den gamla delen av stan för att testa på livet som muslim och besöka de vackra moskéerna som inreder denna magnifika stad. Önska mig lycka till!

Mvh - Alexander S.

Undertecknad kunde inte vänta med att smaka INNAN desserten fotades.
Jävla tjockis!

P.s. Detta skrevs natten mot måndag den 15e Juli. Nästa del kommer så snart den är färdig. Av uppenbara skäl har jag inget överskott av arbetstid här nere och tillgång till Internet är begränsat. Tack för ditt tålamod!

Fuck your new model car - we ridın old school

Klockan e 10 lokal tıd och sıtter po ett ınternetcafe for att dra ut po tıden. E lagom trott o slıten. Har sammanfattat halva kvellen ı mın dator (som jag ej har ınternet tıll for tıllfellet) och det ska bli intressant att dela med sıg av det.

Har hunnıt med allt jag planerat och lıte tıll, forutom Balik Ekmek (fısk i brod) som tydlıgen ska vara ett moste.

Peace out!

In i ett plan, upp i luften, bort härifrån.

Sitter med spänd kropp på landvetters flygplats. Mestadels för att jag inte hittar någonstans att röka, men att jag ska besöka en av världens största städer är självklart också en faktor.

Om ca 30 minuter lyfter vi och då jävlar(!) ska jag äta.

Vi hörs!

Five years of hell

Det krampar i hjärtat, baby. Tårarna rinner och jag vet inte vart jag ska vända mig. Det som en gång var min ort att fly till har blivit ett fängelse. Att vända ryggen mot och rikta mig inåt fungerar inte när det som gömmer sig där inne är demoner och destruktiva tankar.

Det har varit fem år av helvete.

Fem år av hunger efter något jag inte kunnat hitta. En hunger jag istället mättat med meningslösa distraktioner som försatt mig ännu djupare i skitet.

Men ljuset i slutet av tunneln börjar synas. Natten är som mörkast strax innan gryning, sägs det, och det har varit mörkt ett tag nu. Men gryningen är på väg, den väntar på mig och viskar i mitt öra; "Lite till, Alex. Snart är det över".

Därför rinner det, därför känner jag smärtan i bröstet först nu. För nu kan jag andas ut. Nu kan jag se på det med öppna ögon och mod i hjärtat. Ikväll arbetar jag sista arbetspasset, sen har jag semester och flyger iväg. 

In i ett plan, upp i luften, bort härifrån.

Det har gått fem år sedan sist jag besökte mina föräldrars land. Det känns symboliskt på ett sätt, eftersom helvetet började efter det besöket och tar slut nu. Och slut tar det nu. Inget kan längre skada mig, allra minst jag själv.

På flera sätt har dessa år varit livets smärtsamma läxa i kursen "att växa upp och bli till en man" och jag har varit exceptionellt långsam på att lära mig.

Dåliga förebilder och att leva i ett samhälle som saknar exempel på människor jag vill ta efter har gjort sitt. Jag tar dock ansvar för att ha varit motstridig och vägrat växa upp. Jag ville inte (och kommer antagligen aldrig vilja) bli det vårt samhälle ser som norm för en vuxen man. Istället för att lära mig och utvecklas till det jag vill bli avvaktade jag och tänkte istället; fuck it, de löser sig.

För att citera Hova, "I'll take blame for that".

Men no mas. Nu är det över, så jag torkar mina tårar, städar mitt hem och blickar framåt.

Det ska bli en fantastisk höst.

Attachment on the nozzle make the iron fire funny

Never stop until my body diving in a pile of money

Nya sidan har fått en form!

Jag skrev för ett långt tag sedan att jag köpt www.theuglyones.se och att jag så småningom tänkt flytta bloggen dit.

Från början installerade jag wordpress på sidan och testade olika teman. Jag ville köra på samma stil som jag har i den här sidan men jag hittade få teman som föll mig i smaken.

Sedan hittade jag Ajaxify.

Men det fanns 2 problem: Det första är att temat inte fungerar (full av buggar) och det andra är att temat är lite för plottrigt och mörkt för min smak.

Jag struntade i det första problemet och pulade lite i temats källkod och förenklade det till slut till följande:

Jag var aldrig riktigt nöjd med den här designen heller då den är... Lite väl tom. Men jag utgick från den och började bygga upp en sida från scratch i HTML, CSS och Javascript. Jag började igår (på jobbet...) och efter några timmar fick jag till följande mästerverk:

Jag fortsatte koda och efter två dagars slit har jag äntligen fått till en design jag är stolt och nöjd över. Jag är inte riktigt 100% nöjd, men tillräckligt för att låta det vara och gå till nästa steg: göra om allt till ett Wordpress-tema.

Designen finns nu uppe på theuglyones.se och jag lär fortsätta pilla och meka med den ett tag framöver. I dagsläget ser det dock ut såhär:

And that's all, good folks! Har du några åsikter eller annan kritik du vill komma med är det bara att holla at ur boii! (som ungdomen säger).

Mvh

 - Alexander S.

Till och från Ataturk - Istanbul

14e Juli åker jag till Makedonien och mellanlandar då i Istanbul i 21h. Jag tänker hinna med en trip i storstan och göra så mycket som möjligt!

Hagia Sophia

Jag har läst på Wikitravel om att ta sig till Istanbul från flygplatsen och det verkar finnas två bra alternativ: buss och tunnelbana. Bussen åker mellan 04:00 - 00:00 och kostar ca 35kr för en tur. Tunnelbanan åker mellan 06:00 - 00:00 och kostar ca 12kr för en tur.

Jag anländer i Ataturk 22:00 och åker därifrån dagen därpå 19:15.

Min plan är att ta tunnelbanan så fort jag kan för att komma till Istanbul i god tid för en utgång. Då jag är ensam och tänkt dygna föreställer jag mig att jag sätter mig på någon bar och smuttar på en öl och tittar på folk och super in atmosfären.

När klockan närmar sig 4 tänkte jag börja promenera till SultanAhmet (som tycks vara stadens Gamlestan) och se på Hagia Sophia och den Blå Moskén. Det hade varit fantastiskt att joina in på en morgonbön och jag hoppas kunna göra detta!

Efter det lär jag äta frukost och åka iväg på ett museum. Runt lunchtid lär jag vara trött som ett as. Då trycker jag i mig en kebab och hoppar på tunnelbanan mot flygplatsen igen! Jag siktar på att vara framme i flygplatsen senast 16:00 för att ha god tid (och felmarginal!) att hinna med flyget mot Skopje.

SultanAhmet / Blåa Moskén

En dag i Istanbul

 "Jag ska se tillbaks, och le, åt allt knas. Om jag överlever dessa tider"

Det har varit ett par tuffa månader och jag har ett par kvar innan jag kan andas ut. Jag försöker alltid göra fler saker än jag klarar av och slutresultatet blir en sölig soppa. Eller att jag drar mig ur.

Att skriva i bloggen blev en av de sakerna som jag drog mig ur.

Idag är det tisdag den 25e Juni och sommaren är i full fart. Låt oss fokusera på det. Om knappt tre veckor åker jag iväg till Makedonien för lite häng med släkten (som jag inte träffat på 5 år!). Jag var sneaky nog att boka in mellanlandningar i Istanbul på ca 24h. Med andra ord prickar jag in två dygn i Istanbul och då har jag tänkt hinna med följande:

• En promenad runt fina delar av stan
• En eller två måltider med äkta, turkisk, kebab
• Ett musée-besök
• En krogrunda

För att detta ska bli till verklighet (utan att jag hamnar vilse, blir rånad och våldtagen - åtminstone är det vad alla andra tycks oroa sig för) krävs noga planering och det tänkte jag göra här på bloggen - tillsammans med er som läser (om ni ens finns kvar).

Idag börjar jag med en lista på vad jag behöver ta reda på och varje dag ska jag bocka av en av dessa:

• Transport från och till flygplatsen Ataturk
• Kartläggning av sightseeing man inte får missa
• Ta reda på var vanliga turkar äter (turistställen tenderar att suga)
• Lista de museum som finns och bestämma mig för ett
• Läsa på om utelivet och bestämma mig för vad som lockar
• Lista do's and don't's och de olika faror som ev. kan finnas för turister
• Skriva och planera en tidslinje så jag hinner med allt utan stress och utan oro för att missa flyget!

Aaaaaand that's(!) the way the Cookie crumbles!

Kom gärna med tips och förslag om du sitter inne på något sådant!

Mvh

 - Alexander S.

Ge mig. NU!

Jag gråter (glädjetårar) inombords

Fy fan. Det trodde jag verkligen inte.

Joseph-Gordon Lewitt (Du vet, han som spelade Robin i sista Batman-rullen) har skrivit och regisserat sin första film och den verkar så störtskön att jag gråter inombords.

Filmen verkar vara en mogen Jersey-Shore med vettigt budskap om livet och kärlek.

Här kan du kika på trailern!

Vackra Scarlett är med i filmen

Att vara eller icke vara.

Jag är i ett dödläge just nu.

Och. jag. vet. inte. vilken väg jag ska ta...

Jag gillar att blogga dock, men tiden finns inte just nu.

Men det kommer. Jag tänker inte sluta. Jag har trots allt ändå skaffat www.theuglyones.se (Hey! in och kika!)

Mvh
 - Alexander S.

Livets mening för en Ateist

Bukowski är, som jag skrivit tidigare, något av en husgud hos mig.

Nedan följer en text som ger ateister mening i livet:

"For those of us who can't readily accept the God formula, the big answers don't remain stone-written. We adjust to new conditions and discoveries. We are pliable. Love need not be a command or faith a dictum. I am my own God.

[...] 

We are here to unlearn the teachings of the church. We are here to kill war. We are here to laugh at the odds and live our lives so well that Death will tremble to take us."

- Charles Bukowski

Kungen!

Män är värdelösa föräldrar

Du har mörk röst, dina fingrar är okänsliga och dessutom har du dåligt tålamod. Detta skadar ditt barn!

Aftonbladet (ska ta bort alla vänner på FB som länkar till AB) publicerade nyss en intervju med Annica Dahlström som skrivit boken Könet sitter i hjärnan där hon hävdar att forskning visar att män suger som föräldrar.

Ja, så mycket att vi till och med skadar barnen!

Till Annicas försvar pratar hon om ett barns tre första år, då barnet är som skörast. Hon har flera argument och fastän de flesta känns efterblivna så tänker jag: det kanske finns en poäng.

Kvinnor bär på barnen i nio månader för att sen genomgå tortyr i x antal timmar för att föda ungjäveln. Att det är möjligt för kvinnor att känna ett visst band till barnen som vi män aldrig kan uppleva köper jag direkt. Inget snack om den saken. Att de dessutom har en tendens att vara mer ömma, mer tålmodiga etc. köper jag också utan några som helst protester.

Men(!) att påstå att vi skadar barnen är något jag inte kan svälja.

Där luktar jag manshat så det stinker om det!

Min gissning är att Annicas barn gillar farsan mer än vad de gillar henne. Det är bara min gissning, men eftersom Annica också gissar en hel del (och har fräckheten att kalla det för vetenskaplig faktum!) vågar jag faktiskt gissa friskt.

Skillnaden mellan våra gissningar är att mina går att bevisa. Tyvärr är jag långt ifrån tillräckligt nyfiken och intresserad för att leta upp hennes ungar (och ev. barnbarn - kan grundas på dem också) och reda ut detta.

Jag vill ge ett exempel ur artikeln som fick mig att ropa "AHA! BUSTED!":

Därför är män sämre lämpade att ha hand om små barn

[...]

4. Doften och rösten:

– Mannens konstiga maskulina doft och mörka stämma passar inte barnen. 

Konstiga och maskulina doft? Vad är konstigt med en mans maskulina doft? Den är la fan lika naturlig som kvinnans? Det är mycket möjligt att ordvalet är intervjuarens, men eftersom detta är en lista som dyker upp efter intervjun vågar jag tro att det är Annicas egna ordval.

Nåväl. Nu har jag gissat tillräckligt och tänker istället ge mina egna tankar och funderingar:

Ja, jag tror mycket väl att kvinnor är bättre lämpade än män att ta hand om små barn. Här kommer dock skälen varför jag tror att det spelar liten roll:

• Trots att kvinnor är mer lämpade betyder inte det (i min ringa mening) att kvinnor alltid är bättre. Det finns både en och annan mamma där ute som bör puttas utför ett stup och ersättas av en karl.
• Messi må vara en grym fotbollsspelare - men hur långt räcker det om om han står ensam på plan? Att ta hand om ett barn på bästa möjliga sätt kräver teamwork från bägge parter. Eller vill Annica att kvinnor jämt ska gå upp ur sängen mitt i natten för att barnet gråter för tjugotredje gången?
• Jag är all for forskning i hur man bäst uppfostrar barn - hell, jag tror att det är början på lösningen till alla världens problem. Det kräver dock att vi söker efter det positiva mer än det negativa, eller ska vi börja konstatera (lika friskt som Annica) att troende är sämre föräldrar än ateister? Att akademiker är bättre än knegare? Hur långt vill vi ta det?
• Annica såg inte så bra ut. Hennes barn är kanske inte heller lika snygga. Är man ful blir man ofta retad. Att bli retad kan leda till stress och en återhållsam personlighet. Bör vi förbjuda Annica (och alla andra som inte ser bra ut) från att skaffa barn?

Det är inget fel att säga att män bör vara försiktiga när de handskas med barn och kanske tala med en lugn stämma. Att dock be oss hålla oss undan i tre år för att vi annars skadar dem är så korkat att jag vill spy på golvet och bajsa i mina byxor...

...sen får Annica, som ju är kvinna och gärna stoltserar med sitt tålamod över sådant beteende, gärna få rensa min rumpa, byta mina underkläder och torka upp min spya efter mig!

Mvh.

Klicka här för att läsa intervjun

Du ser! Han skadar ju ungjäveln!

 

Tillbaks till ruta 1

Att leka smart på sin blogg och skriva om tips och råd för att leva ett mer produktivt liv har sitt pris; jag blir immun mot idéer jag försöker sprida.

Koncept som less is more och rådet att rikta sitt fokus på få intressen vattnas ut och blir till tomma ord. Och jag har inte råd med tomma ord. Särskilt med ord jag behöver.

Varje insiktsfulla inlägg jag skriver är riktat mot mig själv, tänkt att ha en effekt på mitt egna liv. Varje tips en påminnelse att följa det.

Jag skriver för mig själv

Jag har varit vaken hela natten, oförmögen att vilja sova. En oro har grott inom mig och gjort mig rastlös och jag fick inte bukt på känslan förrän jag satte mig ner och utvärderade ett par saker.

Just nu pågår detta i mitt liv:

• Jag pluggar Matte
• Jag pluggar Fysik
• Jag lär mig Javascript
• Jag skriver på The Ugly Ones
• Jag skriver på The Lover's Digest
• Jag gästbloggar på en hemsida
• Jag skriver en bok
• Jag tränar
• Jag arbetar på Plastal
• Jag arbetar på Telenor

Det är tio bollar som jag jonglerar i luften. Det är inte heller allt. Jag försöker samtidigt upprätthålla någon form av fritid där följande ska uppnås:

• Läsa 3 bloggar och en nyhetssida dagligen
• Läsa facklitteratur
• Följa The Game Of Thrones
• Läsa böckerna serien är baserad på (ligger steget före serien)
• Dejta en tjej jag gillar
• Hänga med kompisar
• Spela Tv-Spel

Det finns helt enkelt inte tid. Och skulle jag på något magiskt sätt få tiden att räcka till står jag ändå med problemet att överflöd av projekt och aktiviteter resulterar i flackande fokus och därför sämre arbete.

Nej. Jag gör så här istället.

Om jag fokuserar enbart på studierna är jag övertygad att jag kan bli färdig på 5-6 veckor.  Detta kan jag göra samtidigt som jag jobbar och tränar. Det blir tre saker åt gången; Jobb, träning och plugg.

Efter plugget kan jag ägna sommaren åt att skriva klart boken.

Efter sommaren kan jag återgå till programmeringen och bara fokusera på det.

En sak är nämligen säker: jag vill inte plugga om det tvingar mig att arbeta extra för cash. Jag vill helt enkelt skriva böcker och jag kan inte göra det samtidigt som jag arbetar och pluggar. Jag väljer att fokusera på cash-flow, vilket innebär att jag jobbar till dess att jag kan leva på mitt skrivande. Efter det blir det dags att plugga igen.

Fokus handlar om att tacka nej.

Moraliskt självstyrd

Det första människor lär sig när de vill bli bättre på att flirta med kvinnor är att börja leva efter följande regel:

"Jag bryr mig inte om vad andra människor tycker och tänker om mig"

Syftet med regeln är att bli en person som gör som han själv behagar. Världen är full av s.k. haters som sprider negativa kommentarer. Särskilt mot människor som sticker ut hakan och gör sin grej och försöker åstadkomma något av värde.

Så länge man räds av dessa kritiker förblir man paralyserad.

Betyder det att man bör springa runt naken på stan? Nej. Det betyder att man är moraliskt självstyrd.

Att ha en konsekvent övertygelse om rätt och fel ger självförtroende. Om du är övertygad att du lever rätt, enligt principer som du vet är önskvärda - då blir det svårt för andra att rubba din syn på dig själv.

Om du tycker att det är grymt att våga sticka ut sin haka och göra sin grej - då applåderar du människor som gör det. Du applåderar även dig själv för det och ler åt alla som tittar snett.

Att ha en genomtänkt filosofi (syn på livet och vad som är rätt och fel) är grunden för en stark moral och skottsäkert självförtroende!

En dålig natts sömn

Jag läste precis mitt förra inlägg. Den väckte en känsla inom mig, något sade mig att jag filat på det innan...

Sedan kom jag på aha! - jag skrev en dikt(!) om det för två år sedan!

Here goes:

En dålig natts sömn

Vissa dagar kan jag flytta på berg,
avgöra krig och åstadkomma mirakel.

Andra dagar känner jag mig liten som en dvärg,
en clown för allmänheten, ett jävla spektakel.

Som en fjäder i vinden; vilsen och dödsdömd.

Vad är skillnaden?

En dålig natts sömn.

Att lägga sig och vakna rätt.

Jag vet inte hur det är för andra, men för mig är det solklart.

En bra start på dagen börjar med ett bra avslut på kvällen.

Det värsta jag kan göra är att glo på film/läsa bok/ha sällskap/etc. till sent på natten och tvingas stressa mig in i sömn. Ännu värre att jag deckar utan att ens ha sagt godnatt.

En dag behöver förberedelse. Jag behöver ställa fram allt, sätta klockan och skriva ner ett schema. Efter det behöver jag borsta tänder, tvätta ansiktet och meditera.

När jag gör det somnar jag som en prins... Redo att vakna som en kung.

Och styra mitt rike.

Är du lojal mot dina frågor eller dina svar?

Jag brukade tro att:

• Alla har möjligheter att förändra sitt liv till det bättre
• Offentliga personer har inget ansvar för sitt inflytande
• Det finns något efter döden

Idag tror jag att:

• Vi styrs av idéer och attityder och att många människor lider av destruktiva sådana.
• Inflytande är makt och att de som har det bör använda det klokt
• Efter döden kommer ingenting - därför bör vi leva rikt

Jag har blivit anklagad för att vara hycklare många gånger i mitt liv. Människor som känt mig länge vet hur jag kan vända på åsikter och ändra mig totalt. Detta beror på en enkel sak: mina åsikter är inte så viktiga.

Jag är lojal mot mina frågor.

Hur ofta gör du bort dig?

Har du varit med om något så pinsamt att du lovat dig själv att aldrig mer utföra dumma påhitt?

Har du någonsin fått skämmas så hårt att du velat sjunka under jorden?

Att dö är en sak, men att skämmas är en känsla som skrämmer oss mer. Vi vill inte leva utstötta, utpekade och utskrattade för resten av våra liv. Vi vill inte vara idioten i andra människors ögon.

Here's for the crazy (and ugly) ones

Är det möjligt att du lärde dig fel läxa?

Att konstant begå misstag är det största kvittot på att något händer i ens liv. Att saker rör sig framåt. Det finns väldigt många fler sätt att göra fel än rätt på. Om du är på väg åt en riktning med ett mål i sikte bör du vara säker på följande sak: antingen begår du misstag efter misstag eller så står du still.

De värsta misstagen - de som fått oss att vilja smälta och bli ett med marken - är de vi begår utan att ha tänkt oss för. Det är skillnad på att vara övertygad om en sak som visar sig vara fel och att blint följa andras råd och få stå för konsekvenserna.

Att utgå från vårt bästa omdöme är det mest hederliga vi kan göra. När vi har fel så lär vi oss en läxa som gör oss bättre, när vi har rätt så vet vi vilka teser som bekräftas.

Varning utfärdas(!)

Jag begår många misstag. Hell, släng upp en tävling och jag lär vinna rubbet! Jag vet konsekvenserna av misstag och jag vet hur de kan skada ditt liv och sända tillbaks dig till vad som känns som stenåldern.

Jag är inte svensk mästare i intelligenta misstag. Tyvärr.

Än idag får jag betala för fel jag begick för länge sen. Jag har lärt mig att det alltid är lättare att förstöra än att bygga.

Det får dock inte stå i vägen för framtida försök. Med bättre information och mindre vårdslöshet vågar jag tro att det kommer att gå bättre.

Det är nämligen det enda vi kan göra: små förändringar som vi tror kan leda till bättre resultat.

Vilket också är allt vi behöver.

Mvh

 - Alexander S.

Mila Kunis är världens coolaste brud

Jag ska inte babbla.

Titta bara på videon och försök tycka att hon inte verkar vara den roligaste bruden att gå ut och supa med.

I dare you!

Låt motivationen komma till dig

När vi är fria att göra vad vi vill med vår tid, tenderar vi att drunkna i havet av möjligheter. Vi blir passiva, fundersamma och fulla av dilemman.

När motivationen saknas söker vi självhjälp för att finna nyckeln till disciplin och framgång. Men en bok kan bara visa dig vägen och om du har tur leder den dig åt rätt håll.

Om du har otur så står du framför spegeln och viskar hur mycket du älskar dig själv för att sen orka göra ett arbete du hatar...

Att vända på steken

Våra arbeten är inte längre att stå på fötter och montera bildelar. Våra ambitioner är inte längre att njuta av pensionen. Våra syften består inte längre av att skaffa barn och lära dem upprepa samma mönster som oss själva.

Vi har blivit smartare. Vi vill ha mer.

Och för nya begär krävs det nya metoder.

Motivation och disciplin är viktigt. Inget av värde kommer enkelt. Ska vi uppnå lycka krävs det att vi har mod och styrka.

Men att jaga motivation och lust att utföra ett arbete man inte vill göra är att stå och pumpa vatten ur ett läckande skepp. It's a losing game.

Istället måste vi ta tag i det där det började. När vi som små elakingar drömde om stora dåd och resor till rymden. Vi måste hitta det vi älskar.

Tid som spenderats bra är aldrig tid bortslösat. Relationer som går isär efter fem år är inget slöseri med tid. Om fyra år var bra så var de väl värda det sista året som gick dåligt. Vår apati att välja är mer än ofta en rädsla att välja fel. Men det finns inget sämre val än att inte välja alls.

Eller jo, det finns det visst. Det sämsta valet är att välja fegt. Att gå efter det säkra kortet.

Låt motivationen komma till dig

Vad vill du göra? Vad drömmer du om? Du behöver inte motivation för att klara av det. Du behöver bara tid.

Att handskas med tid kräver uppoffringar. Att nå drömmar kräver offer.

Du måste inte gå på varje biopremiär, du måste inte se på Grey's Anatomy varje torsdag. Du behöver inte köpa de senaste kläderna eller de finaste skorna. Skär ner på skit som står i vägen för dig och upptäck hur mycket tid du får över.

Ditt liv är ingen slutspurt

Varje måndag ser jag människor göra en "kraftansträngning" på Facebook där de plötsligt ska ta tag i sina liv. Jag förstår mig inte på det.

Så vida man inte tänkt gå ut i krig finns det inga skäl att skynda sig. 

Ditt liv är ett maraton.

Lev med bestämda steg i lugn takt och jämnt tempo. Gå i riktning mot solens uppgång där regnbågar skiner och lovar dig skatter av lycka.

Ta god tid på dig och börja försiktigt med små steg.

Sakta men säkert bildas en liten snöboll av motivation som snart förvandlas till en lavin av inre styrka.

Du kan inte gå åt fel håll. Alla vägar leder hem. Fortsätt bara gå och fortsätt leta. I allra värsta fall har du tagit dig en härlig promenad - vilket alltid är bättre än att vara 40 och utbränd.

Resan är målet och ingen tid väl spenderad kan någonsin vara tid bortkastat.

Mvh

 - Alexander Sopov.

På tal om att vara vacker...

...har vädrets gud (Zeus?) förgyllt dagen med strålande sol och vackert väder här i Göteborg. Det tackar vi för!

Den stora frågan är dock: hur i helvete bör man klä sig? Jag vill inte svettas, men snart ska jag ut och kommer inte hem förrän sent inatt. Då kan temperaturen vara allt annat än varmt.

Jag hade tänkt köra med chinos som jag rullar upp vid fötterna och lätta skor, med linne och blazer. Det passar utmärkt just nu. Frågan är om jag bör ta med mig en tröja för senare inatt när det blir kallt.

Ja. Tyvärr tvingas jag nog göra det.

Och så(!) var det med det!

Snart är du här, din sluga jävel!

Du är vackrare än vad du tror

Många frågar varför jag döpte min blogg till The Ugly Ones. Vill jag bara att fula människor ska läsa? Är det bara relevant till fula människor?

Svaret är nej. Jag tror att vi alla känner oss som den fula ankungen på ett eller annat plan. Alla har vi områden vi önskar att vi kunde vara delaktiga i men som vi (pga rädsla) känner att vi inte platsar in på.

Snygg-klubben är ett sådant exempel. Och jag är övertygad att alla människor kan vara vackra.

Förra månaden skrev jag ett inlägg om självförtroende där jag förklarade att det baseras på vad du tror är fakta om dig själv.

Hur vi ser på oss själva skiljer sig många gånger radikalt från hur andra ser på oss och många människor (framförallt kvinnor) lider onödigt mycket av detta.

Tror du mig inte? Se då filmen nedan. Den är tre minuter lång men har potential att förlänga ditt liv med flera år. Så fantastiskt smart och vacker är den.





Välkommen till The Ugly Ones. Här är alla vackra. Här passar alla in. Här nöjer vi oss med att du är den du är och vi gör allt för att hjälpa dig bli bli den bästa du kan vara.

Mvh
 - Alexander Sopov

3 Riktlinjer för dig som vill ha ett förhållande

Vill du ha ett förhållande? Se då till att läsa!

1) Är du ett kap?

Ingen vill dejta en loser. Kärlek kan förlåta det mesta, men var inte så säker på att du får en chans utan att det finns något som lockar.

Följande faktorer påverkar huruvida du är ett kap eller inte:

• Din sociala status (särskilt inom kretsar som spelar roll för henne)
• Din identitet (coolt yrke, häftiga hobbies, stora ambitioner, etc.)
• Får du henne att må bra? (Mer om detta sen)
• Utseende (Vältränad, snygg klädstil, bra hygien, etc.)

För att göra det enkelt kan du fråga dig själv: Kan en tjej skryta för sina vänner att hon dejtar mig?

Som jag skrev tidigare kan kärlek förlåta det mesta men räkna med att det hjälper dig om du är ett kap och stjälper dig om du inte är det.

Här hittar du resten av artikeln

Lycka mellan två fingrar

VARNING! Om du är hungrig och utan omedelbar tillgång till mat råder jag dig att spara detta inlägg till ett senare tillfälle. 

Jag gillar mat. Vilket är problematiskt med tanke på att jag också gillar kvinnor. Vilket är problematiskt eftersom kvinnor föredrar att man inte är jättetjock (med undantag för vissa män som får det där att funka like a boss!).

Hur gör jag då om jag vill stoppa i mig hamburgare?

Well... Det är faktiskt inte alls särskilt svårt.

Först och främst: Hjortfärs till burgarna är både fettsnålt och nyttigt. Ekologisk ost och bacon är även det proteinrikt och innehåller relativt bra kvalitetsfett. Den sista riktlinjen till en nyttig burgare är också min favorit: Enorm andel kött jämfört med bröd.

På så sätt blir det hög proteinhalt, bra fetthalt och minimalt med socker och kolhydrater.

Nu har jag babblat så det räcker. Här kommer bilderna: