Nyårskrönika

2013-2014

Det är svårt att säga när det hände. Det var mer en process; ena dagen lika ansvarslös och care-free som en tonåring för att sedan slungas in i en orkan av panik och ångest och snurra omkring där ett tag för att slutligen spottas ut hårdare, klokare och mer seriös.

Bara sådär och poff(!) är jag vuxen.

Jag fyller snart tjugofyra år. Det är tamejfanpå fortfarande ungt, men jag är inte längre steget före. Så länge jag kan minnas har jag legat steget före min ålder men plötsligt är jag sen in i matchen. Om fem dagar är jag 24 och jag står fortfarande och samlar ego runt skit som är kul när man precis fyllt tjugo.

Du får ursäkta mig, jag är för feg för att nämna detaljer. Det får räcka med konstateranden.

Nu stegar vi in i ett nytt år och i september firar jag 10 år sedan en viss grej hände som skakade till mig rejält och rörde om i min utstakade väg mot framtiden. Jag trodde jag mådde bra, att sådant skit inte lämnade några ärr; jag hade fel. Det lämnade mig som ett vrak av dåliga vanor som genom åren har hjälpt mig att leva spontant och impulsivt - och samtidigt gjort det omöjligt att hålla en röd linje och fokusera.

I had a nice run, sen kom vanorna ikapp och vågen tippade istället åt andra hållet. Från topp till botten.

2013 lärde mig ett par hårda läxor. Det första är att vägen mot rock bottom inte alls är särskilt svår att gå och att färden dit är snabb. Jag lärde mig att jag aldrig är samma person som jag var för en dag sedan, eller en vecka sedan eller ett år sedan. Att samla troféer och meriter och låta dem stå framme för att bekräfta hur duktig man är, är ungefär lika värdefullt som skräp i ett hörn. Varje dag vaknar man upp, oviss om vem och vilken sorts person man är. De beslut man tar och handlingar man begår fram till läggdags är ens enda merit och det som definierar ens karaktär.

Det sista jag lärde mig var väl den mest väntade läxan; att kärlek är nyckeln till ett gott liv.

Jag har:

• tackat nej till sex mycket mer än vad jag tackat ja (vilket är ett mindre mirakel).
• gjort mig av med distraherande relationer till förmån att prioritera de jag bryr mig om.
• långsamt börjat reparera vissa relationer som legat i spillror allt för länge.

Jag har upplevt misär, panik och sorg och i dessa dunkla tillstånd fann jag styrka, mod och hopp. Jag har fått smaka på konsekvenser av vårdslöst agerande, vilket det var hög tid för - oavsett hur bittert det smakar. Jag har stått framför spegeln och inte känt igen mig själv, varken fysiskt eller psykiskt; sett mig själv i ögonen och funnit tomhet.

Jag har i de värsta stunderna på allvar frågat mig om livet är värt att leva... Och i svaret på den frågan funnit grunden för den jag är och alltid har varit:

Ja, livet är värt att leva. Döden väntar på oss och han glömmer ingen. Vi har en stund, ett litet klick i universums gigantiska oändlighet på oss att få uppleva existens med alla dess smaker: sorg, glädje, ilska, lycka, frustration och lugn, rädsla och mod.

Livet är så otroligt kort och att vilja ta livet av sig är ett tecken på dåligt tålamod.

Och så skrattade jag, kollade upp i spegeln och fann mina ögon glöda igen. Där är han. Gubben som vägrar tycka synd om sig själv.

Man vet inte hur stark man är förrän ens styrka sätts på prov och man är inte mänsklig tills dess att man blöder. Och 2013 har jag både prövats och fått blöda.

And I fucking passed!

Så med detta avrundar jag året som har varit och önskar er alla ett Gott Nytt År!

Själv ska året spenderas med att komma ikapp till samma försprång som jag en gång hade.

Unto next year, then!