Jag har ingenting att skriva om idag. Ännu en dag på jobbet med underbar (skrev jag den bästa?) kvällsbuffé på hotellet.
Det är tisdag och känslan av ängslighet växer inom mig. Som vanligt känner jag behovet att träffa människor, umgås bland bekanta och bekanta mig med nytt folk. Jag känner inte likadant när jag är hemma - då vill jag bara stänga in mig själv och jobba. De säger att gräset ju faktiskt är grönare på andra sidan...
Låt mig få fundera på detta och ventilera mig. Jag känner för att träffa en kvinna i mitt liv. Någon som kan röra till det i grytan och väcka mig till liv. Jag saknar Siri men det är gammalt. Beyond repair. Det går inte längre att rädda och jag letar bland spillrorna på golvet efter lösningen som kan få vår vänskap att bestå. Jag älskar henne för mycket för att släppa taget helt.
Nej, en kvinna var det. Röra till i grytan och sånt där.
Jag är 23 år gammal. Knappast någon dinosaur men likväl för gammal för att leka och ha skoj för lekandets skull. Jag kan inte längre njuta utan nytta och ångest tär på mig för varje bortslösade minut. Jag börjar få bråttom men vet inte till vad. Att komma igång, kanske. Att starta det riktiga livet.
Jag tror att den stora frågan är vad ett riktigt liv innebär? Jag vågar gissa att det har med lycka att göra och kanske är det på den punkten jag lider mest; Jag är inte lycklig. Något saknas.
En svalkande vind mot kroppen när man ligger på en strand och nafsar på sin kvinnas öronsnibb och andas in doften av parfym, schampo, havssalt och kvinna. Kanske är det vad jag behöver...
Kanske behöver jag bara le lite oftare.
Nåväl, imorgon är det onsdag och jag ska upp 05:30 för att hinna med ett pass på gymmet innan jobbet kallar.
Det kan bara innebära en sak. Nej, han är tyvärr inte tillbaka. Istället är...
| Shut up! I'm watching you. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar