Jag är ateist. Jag växte upp som Ortodox Kristen och har trott från och till rätt så mycket på den där Guden, Heliga Anden och Jesus som alla talar om. Men här kommer det skumma: När jag behövde Trion som mest så "ställde de faktiskt upp". Med andra ord, under den perioden då jag bad som mest om en viss sak så beviljades min bön.
Trots detta är jag idag Ateist.
Varför?
Jag växte upp. Och för min del har livet alltid haft med kunskap att göra. Att söka efter vishet och förstånd. I denna sökan har jag utgått från ett par premisser:
Livet på jorden har blivit väldigt mycket bättre för oss människor, vilken utveckling har lett till detta?
- Den vetenskapliga.
Vad säger vetenskapen om människan?
- Att hon är ett djur med en extremt hög kognitiv förmåga.
Vad säger vetenskapen om Gud?
- Att det inte går att motbevisa något som påstås inte kunna observeras, men att ett teistiskt synsätt högst troligen är ett felaktigt sådant.
Vetenskapen kan alltså inte ge ett definitivt svar (av förståeliga skäl), men säger att Gud högst troligen ej existerar.
Varför valde jag då att sluta tro?
Det beror faktiskt på tre anledningar som baseras på det personliga, det vetenskapliga och det filosofiska.
1) Det personliga:
Om gud existerar och de tre heliga skrifterna (bibeln, koran och tora) har någorlunda rätt om honom - så vill jag inte ha särskilt mycket med den guden att göra då många delar av dessa böcker är rätt så vidriga. Om gud existerar men under andra villkor så får han gärna förklara dem för mig när jag har dött, så får jag ta och fatta mig en åsikt då.
2) Den vetenskapliga:
Jämför man de religiösa texterna (hinduism inräknat) med de vetenskapliga förklaringarna på universums uppkomst så finner jag den vetenskapliga förklaringen otroligt mycket vackrare, större och mäktigare. Fysikens lagar (som är så komplexa med sina olika dimensioner att de tillåter TIDSRESOR!) är så mycket mäktigare än något av Guds krafter som de är beskrivna i texterna.
3) Det filosofiska:
En filosofi baserad på förnuft och reell fakta kan aldrig bli ondskefull. En filosofi baserad på mystik kan det. Låt mig förklara. Om du har en filosofi som baseras på att DU tar ansvar för vad som är rätt och fel och där du låter ditt förnuft räkna på reell fakta så kan det aldrig bli ondskefullt, såvida du själv inte är en extremt störd person. Du kommer att begå misstag, må dåligt och antagligen göra dumma saker - men du kommer att lära dig av det och i slutändan kommer DU att vara en vis och god människa.
Om du däremot har en filosofi som förespråkar en moral av mystisk källa så faller du offer för en värld där inget är säkert. Du som människa med dina egna intressen kommer ständigt att hamna i konflikt med Guds intressen, eller med samhällets intressen, eller med "din nästas" intressen. Dessutom kan vem som helst med tillräckligt hög status ta anspråk på moral genom att hävda att han talar med Guds ord.
En religiös filosofi behöver inte vara ond. Inte det jag säger. Men den är blottad för ondska. Den är det just eftersom den inte är förnuftig, just eftersom den inte är klar. Den leder till förvirring och blindhet. Den får människor att offra lycka i livet för hoppet om ett himmelrike i döden. Den får människor att handla i enlighet med Guds vilja i hopp om att det genererar något resultat, istället för att handla i enlighet med förnuft med en uträknad plan att det ska generera något resultat. Skillnaden är att om Gud inte ger resultatet - då finns inget att göra åt saken. Om förnuftet inte ger resultat, då lär man sig av ens egna felaktiga uträkningar och fixar till det.
All mystik faller offer för detta. Kommunism bygger på mystik där Gud har bytts ut med "samhällets bästa". Men vem är samhällets bästa? Vem talar för samhällets bästa? Majoriteten? Röstar majoriteten alltid? Och vad har majoriteten rätt att bestämma om? Är det rätt att offras för samhällets bästa? Även om det så handlar om att alla dina pengar och all din kompetens ska användas på ett sätt som du själv inte tycker om?
Religion har sina rötter i människans strävan att förklara livet - och, ännu mer, för att förklara döden. Den har fått sitt fäste i samhället eftersom den använts som en maktapparatur, men på en individuell nivå handlar det nästan alltid om livet och ännu mer om döden. Människan är rädd för att dö - därför tror den på Gud.
Men för en ateist finns det en sak som är viktigare än ett liv efter döden. Vi finner ro i att huruvida Gud finns eller inte så kommer vi alla att dö och om det är så hemskt som de flesta anar - ja då kommer vi inte vara medvetna om det ändå. Så det är inte döden ateisten oroar sig för. Ateisten är rädd för att aldrig ha levt - därför tror den på livet och verklighet.
- Alexander Sopov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar